Söndagen den 7 november höll Kerstin Dahlberg en insprirerande och uppskattad clinic på Tuna Gård Dressyrstall med sina två hästar – Boston, 13 år som under hösten debuterat i Grand Prix och Congo 7 år, inköpt förra året från Danmark, på LA-Msv nivå.

Som en röd tråd genom hela clinicen gick lekfullhet och värdet av att ha en energisk och glad häst. I praktiken innebär det att under utbildningen tillåta lite ”sprattel”, varierad träning och att utgångspunkten alltid är hästens förutsättningar. – Man måste utgå från hästens förmåga att lösa för uppgiften och låta den göra det på sitt sätt, menar Kerstin. Det kräver både fantasi och kreativitet hos ryttaren och att man ibland måste gå utanför de vanliga ramar i utbildningsmönstret. Ett exempel på detta var när Boston skulle lära sig galoppombyten i serier med byten i varje språng. Byten i varannat språng gick bra och upp till tre-fyra byten i varje gick också bra men där gick gränsen, sen tappade han balansen. Louise Nathorst (Lussan) som Kerstin tränar för, klurade ut en lösning så de lyckades komma runt problemet. Kerstin fick be Boston lägga in ett extra språng efter två byten så han hittade sin balans och såsmåningom löste knuten upp sig. Kerstin uppskattar Lussans träning mycket och tycker att hon är den bästa tränaren som finns – särskilt mycket uppskattar hon att hon och Lussan kommunicerar och tillsammans bollar frågor kring träningsupplägget.

Det har varit en lång och slingrig väg fram till GP för Boston vilket krävt en mycket stor portion tålamod av Kerstin under de 6 år hon haft honom. Boston var till en början mycket inbunden och blev ofta mycket spänd. Men i takt med att Kerstin vunnit hans tillit har hon kunnat utveckla den fina potential som hon hela tiden visste fanns där.

Kerstins ”unghäst” Congo har en helt annan personlighet. Innan clinicen på Tuna hade Kerstin endast varit ute en enda gång med honom – hos Lussan på träning veckan innan. Av detta märktes ingenting – trots främmande miljö och publik i manegen var Congo med på noterna och visade sin fina gång och framåtbjudning och inte minst vilken ”cool” och positiv individ han är.

Kerstin pratade om utbildningsskalan för den unga hästen – takt, framåtbjudning, lösgjordhet, kontakt, schvung, rakriktning och samling – allt måste komma i den ordningen. Nummer ett är dock att ryttaren måste börja med att vara uppmärksam på sin egen kropp och sin egen balans. Att ryttaren har god balans är en förutsättning för att hästen ska kunna hitta sin egen balans, träna upp sin styrka och bli hållbar. En häst med egen balans har till exempel förmågan att klara eventuella ojämnheter i underlaget bättre utan att bli skadad. Kerstin framhåller också att man aldrig får hålla fast hästen – eftergiften i handen är oerhört viktig för att man ska få en häst som bär sig själv.

Ryttarens sätt att använda sin hand är mycket viktig. Kerstin visar hur hon genom att hålla sin hand med knogarna inåt kan ge hästen upp till en decimeters eftergift, bara genom vrida om handen och gradvis efter behov öppna greppet om tygeln – allt utan att ändra handens stilla hållning och stadga.

En av de viktigaste övningarna för en ung häst att lära sig är Öppna – Kerstin menar att Öppna är grunden för i stort sett allting. Det är så hästen bygger upp sin styrka och balans.
Hon använder ofta en öppna-övning på volt för att stärka hästens bakbensaktivitet – leder in framdelen på en mindre volt och får den att sätta under sig och ber sen hästen att gå undan för innerskänkeln ut på en större volt och arbetar så växelvis i både trav och galopp.

En fråga från publiken gällde om man kunde förbereda en piruett genom att göra en sluta men Kerstin menar att hästen då aldrig kommer att komma runt och bli klar med piruetten. Däremot kan det vara en bra korrigerande övning för att komma åt en bakdel som vill sladda ut innan man påbörjar piruetten.

Kerstin gick igenom vilka moment som ingår i GP-programmen och med hjälp av Boston demonstrerade Kerstin den skolade hästens förmåga att samla sig och bära sig i övergångar mellan piaff och passage – det svåraste brukar vara att få hästen att komma igång igen ifrån piaffen och över i passagen. Kerstin avslutade clinicen från marken med att visa båda hästarna ”trampa” och kommunicerade sina kommandon enbart med rösten, ett signum för Kerstin – som berättar att hon alltid pratar med hästen genom hela ridpasset.